Nu kan även rullstolsburna och folk med rullator komma och få se Stampen vid Sömlingsbäcken på nära håll. 

Den unika vadmalsstampen är ett kulturhistoriskt minnesmärke.

För att något skall betecknas som unikt krävs att det är ensamt i sitt slag, eller enastående på något sätt. Det är precis vad den gamla vadmalsstampen är, den som finns i Sömlingsbäcken, 6 km nordväst om Vemhån. Den är en av landets få bevarade vadmalsstampar och dessutom i ett enastående bra skick efter att den år 1977 rustades upp med allmänna medel. Och faktiskt helt brukbar eftersom man år 1979 körde stampen och visade stampning av ylletyg. Hur det bearbetades så att det krymper, och filtas ihop. Resultatet blir vadmal, det täta och varma tyget som användes i huvudsak till byxor och blusar till skogsarbetare och hästkarlar som jobbade i skogen under kalla vintrar. Men även som värmande kjolar till kvinnorna som arbetade på hemmaplan med hushållsgöromål, allt från att bära in ved till att sköta om djuren i ladugården och skotta snö när det behövdes.

Jättepublik och filmning vid visningen av vadmalsstampen
Det var Jämtland Härjedalens distrikt av Svenska ungdomsringen som uppmärksammat att stampen, som den benämns i dagligt tal, blivit restaurerad och ville prova på och visa upp hur man en gång i tiden gjorde vadmal. Ett möte hölls i Vemhån och beslut togs att det skulle bli en visningsdag under sommaren 1979. Till detta krävdes att det skulle vävas ylletyg som skulle stampas och en av de två som vävde var Mona Lodin i Sveg som också var en av de styrande under själva stampnings-och visningsdagen i Sömlingsbäcken. Intresserade kom det i massor och det hela filmades av den kände dokumentärfilmaren Erik Eriksson, en film som också visats i TV. Jag var själv på plats och var Erik Eriksson behjälplig med olika göromål under hans filmning.   

Skyddat enligt lag.

På stampens baksida finns rännan för vattnet som forsar in mot det stora vattenhjulet vid stampningen.
 

Utan eld och vatten blir det inget vadmalstyg 
Byggnaden består av en timrad stomme vid vars ena gavel finns ett vattenhjul som vid högvatten kan drivas runt och lyfta själva stamparna, de som bearbetar ylletyget. På vattenhjulets långa axel av trä finns ett antal kraftiga tvärstående klossar/lyftare som när hjulet snurrar, med jämna mellanrum, lyfter de en och en halv meter långa tunga stamparna som sedan faller, och på så sätt stampar tyget som ligger i kokhett vatten i fasta träkar vid stamparnas stoppläge. Eld och kokhett vatten är förutsättningen för denna vidareförädling som stampningen är. Under en stor kopparkittel fylld med vatten eldar man hela tiden stampningen pågår, och där kokhett vatten tas och fylls på där ylletyget ligger och stampas.  

Det stora vattenhjulet och intagningsrännan för vatten.

Diagonalt ser man här vattenhjulets långa axel med klossar som lyfter och släpper de långa stamparna som syns längst till höger på bilden.
 

Här syns de sex stamparna som finns i tre olika fack/träkar. Två och två ihop lyfter och faller varannan gång under stampningen.

Närbild på stamparnas sinnrika konstruktion som gör att tygerna rullas runt under stampningen och då bearbetas på rätt sätt för ett bra slutresultat.
 

Viktigt att tyget viks rätt innan det läggs ner för stampning
Det vävda tyglängderna är runt 10 meter långa och har en bredd på runt en meter. Innan det läggs i viks det först på längden så det får en bredd på runt en halv meter. Sedan börjar man från ena änden att vika av ca.15 cm fram och tillbaka, fram och tillbaka så lång tyget är. Orsaken till detta är att under stampningen så rullas tyget runt nere i vattnet av själva stamparna och tack vare den vikningen trasslas det inte ihop och blir bearbetat på ett bra sätt. Med jämna mellanrum tar man upp tygerna och viker om det för att få ett jämnt och fint slutresultat. Ju längre man stampar, ju tätare vadmal så det kan ta allt från 5 – 10 timmar innan det kan tas upp för att sträckas och sättas upp på en hjulliknande ställning för torkning.  Den så kallade Hå-vadmalen var känd för sin fina kvalitet och hit sändes tyger för stampning inte enbart från Härjedalen utan också från grannkommuner i Jämtland. Ungefär 1000-1500 alnar tyg per år togs emot för stampning och de som hade rätt att använda stampen ansågs göra en god extraförtjänst. Sista gången den användes ”kommersiellt” var år 1942. 
 
Bilder och text
Jan-Eric Håkansson, född och uppväxt i Vemhån men boende i Östersund.

>>Tillbaka