Sägnen om kvide knätt

Omkring 6000 år före vår tideräknings början, såg det annorlunda ut i vårt land. Enligt legender och traditioner har utseendet skiftat många gånger. Istäcket som låg över vårt land, gömde mycket. Men så en dag började det smälta. Det blev floder av allt vatten. Dessa floder hade en oerhörd kraft i sig, de rev med sig grus, stenar, små berg och åsar. Så en dag kom det ett underligt par vandrande uppgenom landet. Det var jättekvinnan Snösa, och hennes jätte som hette Kvide.
De två hade rasat med vid islossningen. De hade följt med rullstensåsarna och hamnat på en plats där de inte kände sig hemma. Nu hade de bestämt sig. De skulle försöka hitta tillbaka till den plats där de hörde hemma.Nu var de på väg.
Redan vid Värmlandsskogarna började Snösa att känna sig trött. De vandrade längs Klarälven. Det var stenigt och oländigt även med jättars mått mätt. När de nådde Dalagränsen ville Snösa att de skulle bestämma sig för att stanna, men Kvide bestämde sig för fortsatt vandring. Men Snösa var som andra fruntimmer envis, dessutom var hon trött. Nu hade de nått Härjedalen. De stannade vid en liten bäck för att vila. På morgonen hade Snösa bestämt sig för att stanna. "Nu har jag fått nog , jag går inte ett steg till. Vi hittar aldrig tillbaka till vårt ursprung".
Hon började bygga en hydda. Kvide hjälpte henne med sten och mossa. När grottan var färdig, så beslöt han i allafall att fortsätta en bit till. " Då får du gå ensam" sa Snösa .
Kvide gick ensam en bit. Han hade fått syn på en Knätt, lite högre upp. Här vill jag bosätta mig för all framtid. Kanske att Snösa kommer efter, men nej. Hon var lika envis som Kvide. Hon stannade vid Snösbäcken i Hån. Hon trivdes när människorna kom och byggde en liten kvarn vid hennes bäck, och dit kom många med sin säd, för att mala sitt mjöl. Många som kom dit tyckte sig höra en sång.
I ljus sommarnätter hörde man hennes vemodiga sång, en sång om längtan och ensamhet, en suck steg ur hennes bröst.
På samma gång kunde man ifrån Kvide Knätt höra det rassla av grus och stenar. Nog längtar även han efter sin Snösa.
På vårarna skickar han någon vessla eller ekorre med ett budskap till Snösa. Vi människor lär väl aldrig få veta vad det innehåller. Kanske vill han tala om för Snösa vad han ser.
Kvide Knätt ligger och vakar över vår bygd. Han ser Veman ringla sig i dalen i det vackra landskapet, Tvartförberget, Våntjärn, Kattuggledalen, Römyrtjärn, Middagsberget, Älgnäset och Vikarvålen, Flotjärn, Lomttjärn, Abbortjärn, Stackfloen, Rundskallen, Vrångbo, Fagervålen, Rodövålen, Roöjan, Björnhammaren, Rönnberget och Snösbäcken.
Han följer tidens växlingar i byn Hån . Ser det strävsamma folket. Ser människor födas, växa upp, älska och hata. Ser hur de gör sin insats i bygden, dö och begravas. Älgar strövade i sluttningen. Björn och varg skymtade förbi ibland. Koskällorna klingade. Kvide Knätt lärde sig tycka om dessa ljud och synbilder. Sägen om Kvide slutar , men han ligger fortfarande och ser ut över Hån och dess omgivning.

Ur ÖRSK A HELG I HÅN" en bygdekrönika av Olga Wedin