Jaktbal 5/9  2015

Stampen
Nu kan även rullstolsburna och folk med rullator komma och få se Stampen vid Sömlingsbäcken på nära håll.

Vid VGS-festen i Vemhån den 1 november 2014 ordnades ett lotteri vars pengar skulle gå till byggandet av en ny ramp till Stampen i Sömlingsbäcken. Sedan mitten av juli 2015 finns den på plats, den är hela 3 meter lång och 110 cm bred och byggd av stabila plankor på stabilt underlag. Tvärlagda korta ribbor gör den säkrare för gående besökare om det regnar - eller snöar.Vill ni veta mera om Stampen och dess historia kan ni fortsätta och läsa, och se på bilder till reportaget.

Den unika vadmalsstampen är ett kulturhistoriskt minnesmärke
För att något skall betecknas som unikt krävs att det är ensamt i sitt slag, eller enastående på något sätt. Det är precis vad den gamla vadmalsstampen är, den som finns i Sömlingsbäcken, 6 km nordväst om Vemhån. Den är en av landets få bevarade vadmalsstampar och dessutom i ett enastående bra skick efter att den år 1977 rustades upp med allmänna medel. Och faktiskt helt brukbar eftersom man år 1979 körde stampen och visade stampning av ylletyg. Hur det bearbetades så att det krymper, och filtas ihop. Resultatet blir vadmal, det täta och varma tyget som användes i huvudsak till byxor och blusar till skogsarbetare och hästkarlar som jobbade i skogen under kalla vintrar. Men även som värmande kjolar till kvinnorna som arbetade på hemmaplan med hushållsgöromål, allt från att bära in ved till att sköta om djuren i ladugården och skotta snö när det behövdes.

Jättepublik och filmning vid visningen av vadmalsstampen
Det var Jämtland Härjedalens distrikt av Svenska ungdomsringen som uppmärksammat att stampen, som den benämns i dagligt tal, blivit restaurerad och ville prova på och visa upp hur man en gång i tiden gjorde vadmal. Ett möte hölls i Vemhån och beslut togs att det skulle bli en visningsdag under sommaren 1979. Till detta krävdes att det skulle vävas ylletyg som skulle stampas och en av de två som vävde var Mona Lodin i Sveg som också var en av de styrande under själva stampnings-och visningsdagen i Sömlingsbäcken. Intresserade kom det i massor och det hela filmades av den kände dokumentärfilmaren Erik Eriksson, en film som också visats i TV. Jag var själv på plats och var Erik Eriksson behjälplig med olika göromål under hans filmning.

Utan eld och vatten blir det inget vadmalstyg
Byggnaden består av en timrad stomme vid vars ena gavel finns ett vattenhjul som vid högvatten kan drivas runt och lyfta själva stamparna, de som bearbetar ylletyget. På vattenhjulets långa axel av trä finns ett antal kraftiga tvärstående klossar/lyftare som när hjulet snurrar, med jämna mellanrum, lyfter de en och en halv meter långa tunga stamparna som sedan faller, och på så sätt stampar tyget som ligger i kokhett vatten i fasta träkar vid stamparnas stoppläge. Eld och kokhett vatten är förutsättningen för denna vidareförädling som stampningen är. Under en stor kopparkittel fylld med vatten eldar man hela tiden stampningen pågår, och där kokhett vatten tas och fylls på där ylletyget ligger och stampas.

Viktigt att tyget viks rätt innan det läggs ner för stampning 
Det vävda tyglängderna är runt 10 meter långa och har en bredd på runt en meter. Innan det läggs i viks det först på längden så det får en bredd på runt en halv meter. Sedan börjar man från ena änden att vika av ca.15 cm fram och tillbaka, fram och tillbaka så lång tyget är. Orsaken till detta är att under stampningen så rullas tyget runt nere i vattnet av själva stamparna och tack vare den vikningen trasslas det inte ihop och blir bearbetat på ett bra sätt. Med jämna mellanrum tar man upp tygerna och viker om det för att få ett jämnt och fint slutresultat. Ju längre man stampar, ju tätare vadmal så det kan ta allt från 5 – 10 timmar innan det kan tas upp för att sträckas och sättas upp på en hjulliknande ställning för torkning.  Den så kallade Hå-vadmalen var känd för sin fina kvalitet och hit sändes tyger för stampning inte enbart från Härjedalen utan också från grannkommuner i Jämtland. Ungefär 1000-1500 alnar tyg per år togs emot för stampning och de som hade rätt att använda stampen ansågs göra en god extraförtjänst. Sista gången den användes ”kommersiellt” var år 1942.

Jan-Eric Håkansson, född och uppväxt i Vemhån men boende i Östersund.